Han ska bli bäst i världen

– för Rebecka berättar han hur

Rebecka Schelander, 17 år, satsar hårt på sin idrott. Det gör hennes föräldrar också. Fem kvällar i veckan kör de henne från hemmet i Haninge till Sätrahallen, och tillbaka efter den två timmar långa träningen. Vi var med när hon en kväll träffade landets ende professionella längdhoppare, Michel Tornéus.

– Jag satsar också på att bli bäst i världen, säger Rebecka efter mötet.

Du måste brinna för längdhopp...

Det är en lång väg för att bli riktigt bra i längdhopp. Rebecka har redan råkat ut för skador, och hennes personbästa på 5,20 meter satte hon redan som 15-åring. Nu tränar hon stenhårt för att kvalificera sig för junior-SM.

Michel Tornéus, 25 år, har högre mål. Han ska snart tävla i XL-galan i Globen, därefter inomhus-VM, EM och till sommaren OS i London. Han siktar på guld i samtliga tävlingar.

– Det måste jag göra. Vinst är det som gäller vid varje hopp, säger han.

Vi träffas i Sätrahallen. Rebeckas mamma Åsa har redan satt sig på läktaren och kollar in det vimmel av unga friidrottare som börjat mjuka upp i den stora hallen. Dottern gick från Österhaninge IF till Hammarby, som tränar här i Sätra, för att få tuffare träning, bättre lagkompisar. Michel är en av dem. Sätrahallen är hans arbetsplats. Här tränar han heltid, elva långa pass i veckan, och koncentrerad vila däremellan. Det är vad som krävs för att ha chansen att vinna stora mästerskap.

När började du hårdsatsa?

– Jag var 17 år, precis som du Rebecka, säger han. Jag hade vunnit junior-SM. Jag blev sexa i ungdoms-OS i Paris när jag var 17. Då tändes drömmen på allvar.

– Jag har varit i final i junior-SM, fast det var ett tag sedan, säger Rebecka försiktigt.

– Ja, men framgång kan komma senare. Det finns många idrottsmän som var långt ifrån bäst i din ålder, och som sedan nått framgång. Det viktiga är att brinna för sin grej. Gör du det: satsa! Ge det en chans. Se hur långt du kommer – det är värt all träning, även om du inte blir bäst i världen. Det kanske inte jag blir heller, men jag kan inte tänka mig att göra något annat än att försöka, säger Michel.

Vi frågar Michel om hur han gjorde för att bli proffs. Grunden är förstås att hitta sponsorer, extra tillskott kan komma i form av prispengar. Michel slutade skolan efter gymnasiet, bodde hemma, jobbade extra på en ungdomsgård och som tidningsutbärare – men betraktade redan som 19-åring sitt yrke som längdhoppare. Han var en oerhörd talang, och företag satsade på honom. Nu är det bara längdhopp på arbetstid, den viktiga vilan däremellan – och flickvännen Gabriella och ”bio någon gång”.

– Jag hinner heller inte så mycket annat än gymnasiet och träningen, säger Rebecka.

Vi talar om träning och tävling, skador och den viktiga vilan. För att bli en vinnare krävs det mer än så. Man måste ha den mentala styrkan att vara bäst när det gäller. Många toppidrottsmän har gjort fantastiska resultat – på träning. Men misslyckats på tävling. Jag, som är äldre, minns diskuskastaren Ricky Bruch som kastade flera världsrekord på träning, men länge misslyckades i de stora tävlingarna (tog till slut brons i OS i München, och tangerade världsrekordet på DN-galan). Rebecka berättar att hon också har gjort bättre hopp på träning än på tävling. Men det gäller inte Michel.

– Jag är alltid bättre på tävling. Alltid. Publiken, tävlandet… Förra årets XL-gala när jag vann på personligt rekord… Det är då det händer. Jag är alltid övertygad om att jag ska vinna och göra ett längdhopp som ingen har sett maken till.

Ja, det gäller alltså att inte vara blyg och nervös. Jag tycker mig se att Rebecka sväljer tungt: har hon den tävlingsstinna mentaliteten som krävs? Själv kommer jag att tänka på ytterligare en historisk idrottare, amerikanen Bob Beamon som i OS i Mexiko struntade i var och hur han började och utförde ansatsen (det väldigt viktiga i längdhopp) och bara sprang, och hoppade – och satte ett otroligt världsrekord. 8,90 meter.

– Ja, får man till ett sådant hopp någon gång i sitt liv… Oj, drömmer Michel, som hittills hoppat 8.19.

Vad mer än tävlingarna är då roligt med att vara professionell längdhoppare?

– Tja, det är kul att resa och se nya platser. Jag hade kanske inte åkt till Sydkorea, Qatar och andra ställen runt om i världen om det inte var för mitt jobb. Och så träffar jag många spännande människor. Fast roligast är att tävla. Och bäst av allt är att tävla på hemmaplan.

När karriären är över då? Många elitidrottare får ju svårt att byta tillvaro och bli en vanlig Svensson, inte längre ha tävlingskicken…

– Jag är i början av min karriär och har minst två OS kvar. Man lär sig ju väldigt mycket av att vara elitidrottare som jag även kommer att ha nytta av i arbetslivet efter karriären. Jag är en av Nordeas idrottsambassadörer vilket utöver äran innebär att jag får en del utbildning och arbetslivserfarenhet. Kanske får ni se mig som en bankdirektör den dag då jag väljer att sluta som idrottsman, säger Michel, och vänder sig åter till Rebecka.

– Om du verkligen brinner för det här mer än något annat, då måste du satsa. Annars kommer du att ångra dig.

Samtalet är över. För Rebecka väntar kvällspasset i Sätrahallen. Brinner hon så för detta? Mamma Åsa sitter tålmodigt på läktaren och väntar i två timmar innan färden hem till Haninge på påbörjas.

Precis som varje kväll.

Text & Foto: Jonas Wallmark