På grund av miljö-, hälso- och känslomässiga skäl så slutade jag att äta däggdjur för nästan tio år sedan. Enligt Wikipedia kallas man då för ”demivegetarian” men det är ju knappast något uttryck gemene man känner till.
Ett lustigt exempel på missförstånd var när jag frågade en tjej som stod i charkdisken om de hade någon korv som inte innehöll ”djur med fyra ben”. Efter hon klurat ett tag svarade hon glatt ”Ja, vi har ju känguru!”. Failure. Att säga ”rött kött” blir också smått förvirrat då det finns vissa undantag, exempelvis struts som klassas som rött kött fast det är en fågel. Sen är det även olika regler i olika länder.
Man får ofta höra saker som ”Är det inget synd om fiskarna då?” eller den sämsta av alla ”Den är ju redan död”. Jo, absolut. Men att göra något är väl bättre än att inte göra något alls?
Kampanjen ”Köttfri måndag” är ett extremt bra exempel på det. Detta internationella nätverk vill minska världens köttkonsumtion på grund av den negativa inverkan på miljön (18 % av jordens växthusgaser kommer från djurindustrin), hälsorisker (Världscancerfonden har exempelvis uppgraderat varningen för rött kött till högsta nivån) och för att inte glömma alla cirka 56 miljarder(!) djur som får lida för att sedan ätas upp av oss varje år.
Jag håller tummarna för att så många skolor, restauranger och hem som möjligt hakar på. Kom igen, EN dag i veckan är väl inget problem? Oförtjänt så tror många att vegetarisk mat är både tråkig och avancerad att laga. Men, man behöver inte göra det svårare än att laga sin favoritmat, bara det att man byter ut köttet mot exempelvis Quorn. Mer information om kampanjen hittar ni på www.kottfrimandag.se
Kör hårt!
Paris - som att åka 20 år tillbaka i tiden
I mitten av december så flög jag, mannen och mina föräldrar till baguettens hemstad – Paris. Förväntningarna på maten var höga. Frankrike är ju ändå känt som ett av de främsta, om inte det främsta matlandet i världen.
Vårt hotell låg på promenadavstånd från det magnifika Eiffeltornet.
Så vi bodde kanske inte i det mest genuina kvarteret i stan. Hungriga som vi var bestämde vi oss för att gå in på ett närliggande brasserie. Det kryllade av brasserier, som är en slags lightversion av en restaurang, där det förutom öl och vin serveras lite enklare rätter som exempelvis söta och salta crêpes, omelett och gratinerad löksoppa.
Till förrätt fick vi överkokta haricots verts med dijondressing och till varmrätt beställde jag och min mamma ugnsstekt kyckling som serverades med brunsås och pommes frites. Både jag och mamma utbrast samtidigt ”Det smakar precis som mat gjorde på 90-talet!”. Lika så gjorde grabbarnas bearnaisesås. Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden. Allt som var trendigt då som sniglar, crêpes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras (som kommer från tvångsmatade gäss eller ankor) hittas på varje meny. Det märktes också tydligt att grönsaker inte riktigt hörde till vanligheterna här. Men jag fick det senare förklarat av en bekant att man inte importerar grönsaker på samma sätt i Frankrike som i Sverige. Så på vintern blir det helt enkelt inga grönsaker, förutom lite haricots verts på sin höjd.
Maten vi åt var god och vällagad men för mig kändes det lite som att träffa en gammal vän från förr som det visar sig att man inte har så mycket gemensamt med längre. Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare.
Den godaste maten åt vi på en restaurang som hette ”La Fontaine de Mars”. Den mysiga atmosfären bara osade Frankrike med sin rustika inredning och rödvitrutiga dukar. Jag åt ekologisk kyckling med murkelsås som var tillagad efter konstens alla regler. Väldigt gott men samtidigt ganska ospännande. Min man åt anka som serverades med polentakräm och en kapris/tapenade-liknande topping som var riktigt god.
Alla som är åtminstone lite intresserade av sötsaker kan knappast ha undgått den ”macaron-hysteri” (eller makroner som de heter på svenska konstigt nog) som har spridit sig som en löpeld genom Sverige. Dessa färggranna små marängkakor bakas på tv och pryder omslagen på mängder av kokböcker och matmagasin. Jag hade endast testat dem en gång tidigare i Sverige och då tyckte jag inte alls att det var något märkvärdigt med dem. Men nu när jag var i macaronens hemland kanske jag äntligen skulle förstå varför dessa svindyra kakor blivit så populära. På promenad från Notre Dame hittade vi ett litet bageri där vi gick in och köpte en påse med macarons med olika smaker. Påsen tömdes kvickt. Ok, det här var ju någonting helt annat än den torra hårda kakan som jag köpte på ett kafé i Sollentuna Centrum. Dessa hade en knaprig utsida, mjuk insida och krämig mitt. Mina favoritsmaker var pistage, citron, kaffe och kanel.
Dagen efter köpte vi fler från ett konditori vid namn Ladurée som sägs ha uppfunnit detta bakverk någon gång i början av 1900-talet. Tolv stycken macarons där kostade nästan trehundra kronor(!). Jag köpte senare ett paket med lika många för 60 kronor i en livsmedelsbutik som var minst lika goda. Visst, man fick dem ju inte i en lyxig ask men det är ju insidan som räknas – eller hur?
Krakow
– långt över förväntan
Om jag ska vara ärlig så var mina förväntningar på den polska maten inte särskilt höga. Då min mamma som tidigare varit i Polen, fast utanför staden, brast ut ”Stackars dig! Du kommer ha jättesvårt att hitta någonting som du kan äta – maten är hemsk!” när jag berättade att vi skulle åka till Krakow med jobbet. Hon berättade bland annat att hon hade blivit serverad fisk som var stekt i grisfett och grönsaker var det inte tal om. Men det visade sig att jag oroat mig helt i onödan…
Maten kändes fräsch, genomtänkt och välkryddad. En av deras specialiteter heter ”pierogi”. De liknade kinesiska dumplings eller ravioli och kunde vara antingen kokade eller friterade. Jag testade bland annat den friterade varianten som var fylld med spenat som serverades med crème fraiche – sjukt gott. På en judisk restaurang fick jag istället en pierogi i form av en stor friterad ”bulle” som var fylld med en potatis och lök blandning. Den serverades med en kall vitlöksås med dill och en väldigt god grönsaksblandning som kändes lätt picklade. Så det verkar som att de kan se ut lite hur som helst. Annars var det vanligt med getost-, kött-, surkål- och svampfyllningar.
En annan förutfattad mening var att det i stort sätt bara skulle finnas olika kött- och korvrätter men överraskades av att de hade minst lika många fisk-, fågel- och även vegetariska rätter på menyerna.
De hade även större variation av köttsorter än i Sverige som nästan enbart har kyckling, nöt och gris på menyn. Gås, anka, vildsvin och hjort var vanligt förekommande. Fågel serverades ofta tillsammans med en god kaneldoftande plommon- eller tranbärsås.
Det gjorde ju inte saken värre att allting är så otroligt billigt. En varmrätt på en fin restaurang kostade cirka 42 kronor och en öl runt 11 kronor. På ett mysigt café vid det stora torget åt jag en stor tårtbit med flera olika lager av kaffe-, valnöt-, vanilj- och chokladkräm som var otroligt god. Den kostade 17 kronor och cappuccinon 13 kronor. Hörde från några kollegor att de betalade 17 kronor för en schnitzel med pommes på en restaurang som låg en liten bit utanför city. Helt otroligt.
Då vi var ute och turistade i de judiska kvarteren, Kazimierz, åkte vi förbi en otroligt lång kö – säkert hundra meter lång. Jag frågade guiden vad det var som de köade för och det visade sig vara för något så otippat som glass! Han sa att det kunde ta upp till en timme att komma fram. Receptet var tydligen det samma sedan andra världskriget och glassen har varit extremt populärt sedan dess. Som mattokig måste man ju testa! Dagen efter så begav vi oss till det lilla hålet i väggen där de sålde glassen. Till vår förvåning och lättnad så var det ingen kö alls denna dag! Jag beställde en kula choklad- och en nötglass som båda visade sig innehålla russin vilket jag inte är ett jättefan av. Konsistensen var mjuk men inte lika krämig som den italienska. Glassen var absolut god men jag hade blivit besviken om jag hade köat i en timme för att få den. Men kul var det att ha testat den i alla fall.
Jag kan starkt rekommendera alla att åka dit. Inte bara för den goda maten, de billiga priserna och den vackra staden utan även för att lära sig mer om judarnas och andra utsatta folkgruppers otroligt tragiska livsöden som utspelades i Polen under andra världskriget. Jag åker i alla fall garanterat dit igen!
   
Spanien
– en kolhydratfobikers mardröm
I år har det hunnit bli två resor till Spanien, nämligen till Barcelona samt den lilla ön Menorca. Som vanligt när jag är ute och reser hamnar maten i fokus (vilket den visserligen alltid gör).
Speciellt intressant blir maten också då jag vanligtvis följer en ganska strikt lågkolhydrats-diet till vardags men på semester – då får man unna sig minsann. Passa-på-mentaliteten gör så att den kroppsform jag äntligen lyckats åstadkomma innan semestern började, hinner hitta tillbaka till sin tidigare skepnad redan innan jag hunnit få på mig bikinin.
Vi åt oss igenom Barcelona – testade tapas av alla dess slag, paella, inhemska bakverk och crema catalana som sköljdes ned med sangria. Det är lite som en mardröm för en kolhydratsfobiker att komma till Spanien – det är nämligen rätt svårt att undvika kolhydraterna då det kryllar av Subwayliknande snabbmatsrestauranger, konditorier, godisaffärer och tapasställen där brickor fulla med Montaditos (minimackor med olika spännande toppingar) täcker bardiskarna. Så det är lika bra att ge upp tanken om att försöka hålla någon slags balanserad diet under semestern. Räddningen är väl att vi promenerade extremt mycket när vi var där.
När jag är utomlands försöker jag hålla mig till det inhemska köket. Men bland det godaste vi åt under Barcelonavistelsen var faktiskt på ett mexikanskt ställe som hette Rosa Negra där de även hade farligt billiga mojitos och daiquiris.
På Menorca testade jag några spännande saker (i matväg) som jag aldrig testat förut. Bland annat fisken rocka som var tillagad i ugn tillsammans med en kryddig tomatsås. Ganska gott men den var väldigt trådig i köttet, så jag fick rocka mellan varje tand vilket inte kändes särskilt sexigt.
En annan sak som jag varken sett eller hört talas om förut var ”Tiger nuts” som de sålde på en godismarknad. De såg ut som minipotatisar som låg under rinnande vatten. De smakade gott, som en blandning av vattenkastanj och kokosnöt. Tydligen innehåller de även mycket mineraler och vitaminer.
Queso Mahón är en mjuk till hård ost som de producerar på ön. De som jag hann smaka var riktigt goda och smakrika. Bland annat så beställde jag en förrätt med grillade grönsaker som badade i denna ost. En annan specialitet som de tillverkar på ön är Gin Xoriguer. De använder den till en dryck med namnet Pomada som består av gin och lemonad.
Förövrigt så tyckte jag nog att sötsakerna var bland det godaste. De använder mycket mjuk maräng och nötter i sina bakelser som jag gillar väldigt mycket. Tur att jag kom i flygstolen på vägen hem.
Hur många andra
har haft två grillar
i sitt handbagage?
Strax före nyår packade vi våra väskor och begav oss till en av Indonesiens vackra öar. Efter cirka tjugo timmars restid var vi framme i ett tropiskt och fuktigt Bali.
Man blev ju inte direkt bortskämd med god mat på flyget så efter en snabb dusch gick vi till hotellets restaurang som kvällen till ära bjöd på indonesisk buffé. Då jag varit i Thailand ett flertal gånger och förälskat mig i maten där hade jag höga förväntningar på maten på Bali. Till min lycka blev jag inte ett dugg besviken (dock så vinner de thailändska curryrätterna och frukterna i smakpoäng).
På hotellets stora nyårsfest dignade det av mat. Allt från räkcocktails till spädgris (Babi Guling), som är en av Balis mest berömda rätter. Middagens höjdpunkt var utan tvekan desserterna. Medan jag glatt tryckte i mig diverse bakverk, frukter och inhemska sötsaker (man måste ju prova allt!) så intog några balinesiska magdansöser scenen. Proppmätt satt jag där i min tight åtsittande klänning (som märkligt nog var väldigt mycket tightare nu än före denna brakmiddag) och klankade ner på hur tjejerna dansade ”Men guuuud vad dåliga de är! JAG dansar ju bättre magdans än vad de gör – lätt!”. Jag hann knappt avsluta meningen innan jag såg hur en av tjejerna med ett stort leende var på väg mot mitt håll. Shit. Nu var det ju verkligen upp till bevis. Och ja, magdans blev det ju verkligen. Jag ska vara tyst i fortsättningen.
På favoritrestaurangen, Cemara Beach, provade jag nästan alla deras indonesiska rätter. Grillade kycklingspett med jordnötssås har man ju testat förr, men dessa var fantastiska! Dessutom fick man dem på en liten bordsgrill vilket förhöjde upplevelsen ytterligare. Sådana var jag bara tvungen att ha (vilket resulterade i ett väldigt tungt handbagage). Men min absoluta favoriträtt hette Pindang Cemara som var tonfisk med med en gudomlig sås med bland annat saffran, vitlök och chili.
Till grillad kyckling eller fisk serverades ofta Sambal Ulek som var en ganska mild och söt chilipaste samt en ”sås” som hette Sambal Matah. Den bestod bland annat av schalottenlök, citrongräs, chili, kokosolja och en slags mini lime (lemo) som ger den sin karaktäristiska smak.
Under vår semester fick vi förmånen att lära känna Made och hans familj. Han var vår guide och visade oss sitt vackra hemland och lärde oss om deras kultur och seder. Vi fick se allt från vilda delfiner som hoppade i soluppgången till mossklädda tempel som var uthuggna ur berget inne i djungeln. Han berättade om sådant som vi aldrig hade fått reda på annars. Exempelvis att många balineser begraver moderkaka, navelsträng och membran utanför sina hus av religiösa skäl och att man får missfall om man äter omogen ananas.
Ett av mina starkaste minnen från resan var när vi blev hembjudna till deras mysiga lilla café. Hans fru hade lagat en massa god mat och Made spelade, ironiskt nog, Roxettes ”It Must Have Been Love” på gitarr. Jag sjöng.
Någon dag senare var vi tillbaka i deras café fast på dagtid. Då fick jag äran att laga mat med hans fru som visade mig hur man gjorde flera balinesiska rätter – hur kul som helst! Vi gjorde bland annat jordnötsås, Pepes (grillad bläckfisk i bananblad), olika sambals, Redbean Soup, vattenspenat i chilisås, Kingprawn with tomatosauce. Till efterrätt blev det svart ris med palmsockersirap och riven kokos samt avokadojuice med chokladsås (?!).
Med mig hem hade jag väskan full med kryddor, löjligt många fotografier och framförallt fina minnen och nya vänner som jag aldrig kommer att glömma.
Ps. Om ni ska till Bali och vill uppleva ”det riktiga Bali” hör av dig till mig så får ni Mades kontaktuppgifter.
Vår guides snälla fru ordnade en matlagningskurs för mig i deras lilla café/vardagsrum. Tidigt på morgonen var vi på den lokala marknaden och inhandlade alla ingredienserna som vi skulle använda under dagen.
Road trip i Sverige
– en fröjd för både smaklökar och fettceller
Kritvita sandstränder och palmer i all ära men den svenska sommaren är svårslagen. Vi bad till vädergudarna om en varm och solig svensk sommar och bestämde oss för att åka på en road trip.
Vi packade bilen full och begav oss mot det första målet – västkustidyllen Smögen. Redan när vi satt oss i bilen började jag inse att det här med att hålla diet under semestern endast var en god tanke. Efter ungefär en timmes körning började det nallas i den hägrande godispåsen. Väl framme i Smögen var det bara att kapitulera inför alla frestelser – men det är ju ändå semester… eller hur?! På en mysig restaurang vid hamnen beställde jag in en skaldjurstallrik med räkor, krabba och nykokta havskräftor med aioli och bröd. Så underbart trodde jag inte att räkor kunde smaka. Efter intagande av den första av semesterns alla glassar – hoppade vi in i bilen igen för att åka vidare till Göteborg
Inget göteborgsbesök är fulländat utan ett besök till Liseberg. Nöjesfält är inte direkt kända för sitt enorma utbud av hälsosam mat så det var tur att jag redan dagen innan insett att – if you can’t beat them join them. Efter en hel dags hänsynslöst goffande hör jag mig själv säga ”Jaaa, men vi har ju rört på oss så mycket idag!” som någon kass ursäkt. Ja menar, det är inte som att vi har sprungit maraton.
Efter två nätter i Göteborg åkte vi söderut mot Malmö där min killes föräldrar och syster bor. Det är alltid lika skönt att komma dit och bli lite ompysslad. Även om ett av mina största intressen i livet är att laga mat så är det skönt att ibland få sätta sig vid ett dukat bord – speciellt när det serveras god hemlagad mat.
När jag är i Malmö passar jag alltid på att smita in i en prylbutik som heter T.G.R som säljer goda kryddblandningar till ett bra pris. Något annat som ni inte bör missa om ni är i Malmö är caféet Hollandia som gör bland de godaste tårtorna som jag någonsin smakat. Deras variant av prinsesstårta är helt briljant – mandelmassebotten, vanilj-, hallonmousse och sockerkaka täckt av härlig marsipan. Att den är lika mycket en fröjd för smaklökarna som för fettcellerna behöver man ju inte tänka på förens efter semestern.
Sen bar det av mot Ven som är en mysig liten ö som ligger en bit utanför Landskrona. Nu började det kännas som semester på riktigt. Framförallt på kvällarna då alla dagsturister lämnat tillbaka sina gula cyklar och tagit färjan hem var det väldigt rofyllt. Närmsta grannen är ett bageri som bakar sitt bröd på durumvete som odlas på Ven. Hur mysigt är det inte att köpa nybakade frallor till frukost? Vi hade turen att vara där just då det var marknad. Där köpte jag bland annat lokalt producerad örtmarinerad getost som de smart kallade ”Geta”, en supergod äppelchutney och en variant av den Arentinska vinägretten – chimichurri. Allt närproducerat, utan en massa onödiga E-ämnen.
Efter Ven styrde vi kosan mot solens och vindarnas ö – Öland. Då i princip allt var fullbokat när vi letade efter boende så blev ett rum i en fuktig källare vårt hem för de kommande tre nätterna. Borgholm var mysigt. Men som på alla turistiga ställen är det svårt att hitta riktigt bra mat. Restaurangerna förlitar sig på att det kommer nya offer nästa dag. Som exempelvis när jag första dagen beställde vitlöksräkor till förrätt fick in en skål med plankton (?) som badade i olja. Till varmrätt beställde jag grillad gös men fick in en jättestor panerad... fisk (?) som knappt gick att äta. Vet inte om jag blev mest arg över maten eller på mig själv som inte klagade. Som tur var fanns det ett café som sålde hemlagad glass med naturliga råvaror där vi kunde äta oss mätta. Men det finns självklart undantag. Vid Borgholms slottsruin ligger en restaurang som heter Slottshöjden. Deras grillbuffé var toppenbra! Borgholms slott var förövrigt väldigt kul och intressant.
Vi var ganska möra (och svullna) de sista dagarna på vår road trip så det kändes helt ok när vi styrde bilen hemåt igen. I bilen pratade vi om hur skönt det skulle bli att komma hem igen och komma igång med träning och diet. Fem minuter senare passerar vi en stor skylt med texten ”600 godissorter om 500 meter” varav vi båda utbrister ”Åh! 600 sorter! Sväng av!”.
Road tripens skörd av mat och matprylar. En original Mazetti-chokladform från Malmö chokladfabrik (i bakgrunden), het äppelchutney och chimichurry från markanden på Ven. Fetaosten även kallad "Geta" är tillverkad på Ven. En totalt onödig "grillspettsvajer" (men ganska kul), massa kryddblandningar från T.G.R och Systrarna Grene och en billig hjärtformad kakform från Ullared.
Thailand
– en smak av paradiset
Alla som känner mig vet att maten spelar en väldig stor roll i mitt liv. Och att då befinna sig i Thailand är lite som att komma till paradiset. Det Thailändska köket har för mig alltid varit en klar favorit...
Anledningarna till att jag tycker att Thailand har ett av världens bästa kök är många. Förutom att maten är löjligt god så är rätterna oftast lättlagade och brukar inte ta mer en 20 minuter att svänga ihop – risets koktid. Maten är färggrann och vackert upplagd. Grönsakerna är smakfullt skurna och den vackert utsnidade frukten får en att tappa hakan. Att maten dessutom i regel är hälsosam gör ju inte saken sämre (då kan man ju äta dubbelt så mycket).
Faktum är att trots att jag körde en strikt GI-diet månaderna före resan och sedan mumsade utan återhållsamhet under hela semestern – gick jag inte upp någonting i vikt! Då jag vanligtvis är som en svamp (jag behöver bara titta på en kokosboll så går jag upp ett kilo) var detta fenomen en välkommen överraskning.
Vi bodde på ett mysigt hotell i Kamala Beach, (Print Kamala Resort). På deras nyårsbuffé åt jag bland det godaste jag någonsin ätit – en räksallad med chili, mynta, koriander och lime. Hoppas att jag lyckas återskapa denna rätt hemma i Sverige. Eftersom thailändarna sällan använder mått när de lagar mat så är det tyvärr svårt att få fram det exakta receptet – även om man frågar kocken.
En annan fördel med att resa till Thailand är att det fortfarande är så pass billigt. Vi kom lätt undan med en middag för två med två rätter var och dricka för dryga hundralappen. Och maten på den inhemska festivalen kostade i snitt tio kronor styck! Som ett lyckligt barn i en godisbutik sprang jag runt bland de ljuvligt doftande matstånden, balanserandes med matkartonger och tallrikar i famnen. Det blev bland annat kryddiga kycklingköttbullar, vegetariska vårrullar, grillad kycklingklubba med chili och fisksåsdip och roliga friterade potatisspett med krydda.
Bland annat söt basilika, koriander, ingefära, vitlök, citrongräs, fisksås och chili används flitigt i det thailändska köket. Men smakriktningarna skiljer sig något i de olika regionerna. I södra Thailand är det starka currygrytor, fisk och skaldjur som dominerar. I norr, där det är något svalare, växer det mer grönsaker och örter och maten där är oftast inte lika stark och kännetecknas av lime och vitlök. I de nordöstra delarna är maten dock väldigt kryddstark. Bland annat kommer papayasalladen ”Som Tam” därifrån. Jag gav denna rätt två tappra försök under min vistelse i Thailand, men den var tyvärr i starkaste laget för mig.
Centrala Thailand har starka influenser från Indien och Kina. De är även kända för att producera landets bästa jasminris vilket är en trogen följeslagare till alla thailändska rätter. Till och med till frukost äter man ris i form av en buljongsoppa som serveras med friterad lök och olika chiliblandningar som man tillsätter efter tycke och smak.
Som avslutning på varje måltid är det färsk frukt som gäller. Oftast vattenmelon, ananas, papaya. Men även mer udda frukter som rambutan och min favorit mangosteen. Frukt kan man köpa färdigskuren som man får tillsammans med en liten påse med salt, socker och chili som man doppar frukten i. En annan god efterrätt är mango som serveras med ”stickyrice” och söt kokosmjölk. Men drottningen av sötsaker måste väl ändå vara bananpannkakan som tillagas på små moppevagnar längst vägkanten. En tunn rotipannkaka som steks i smör. Skivad banan (eller annan valfri fyllning) läggs på pannkakan som sedan viks ihop och vänds. När den är klar läggs den upp på en tallrik, skärs upp i lagom stora mumsbitar och toppas med kokos- eller kondenserad mjölk.
Nej, nu blev jag hungrig av allt skrivande om mat. Jag får nog ta och plocka fram mina nyinköpta bananbladstallrikar, kryddor och currypaster och försöka drömma mig tillbaka till paradiset.
42 skopor glass senare...
Med tomma kameror och magar som var redo att fyllas med nya matminnen och upplevelser landade vi på flygplatsen i Alghero...
I somras flydde vi från det regniga Sverige och styrde vår kosa till den vackra soldränkta ön Sardinien. Som kontrast till vår förra all-inclusive semester på Cypern bestämde vi oss för att vi ville uppleva det riktiga Sardinien. Därför bokade vi in oss på ett hotell med matlagningsmöjligheter där inte ens frukosten ingick. Efter vi lämnat bagaget på hotellet gick vi med raska steg till närmaste ”gelateria” och köpte oss vår första italienska glass. Ni som ätit glass i Italien vet vad jag menar när jag säger att det är bland det godaste man kan äta. Glassen är oerhört krämig och smakrik. På varje gelateria erbjöds det en mängd nya smaker att välja mellan. Vilket var en väldigt bra ursäkt till att ta fler kulor än en. För just den smaken kanske inte fanns på nästa ställe! De knasigaste smakerna jag testade var nog popcorn och mirto (smakade som enbär). Man kunde även beställa glassen i en slags bulle vilket var väldigt gott.
Bland det roligaste på resan, mat-fixerad som jag är, var att botanisera bland hyllorna i de lokala mataffärerna. Inte allt för förvånande dominerade utbudet av pasta som fanns metervis i alla möjliga sorters smaker och former. Utbudet av ost var också väldigt stort. Hemma finns det kanske fyra olika mozzarella att välja mellan – här fanns det tjugo. Eftersom Alghero är en kuststad så fanns det givetvis mycket färsk fisk att välja mellan. Eftersom Alghero är en kuststad så fanns det givetvis mycket färsk fisk att välja mellan. En dag kom det en stor svärdfisk inrullandes i den lokala mataffären. Charkuteristen hade satt folie på svärdfiskens nos för att den långa sabeln inte skulle råka spetsa någon stackars kund. Stora levande humrar fanns även i varje mataffär som vi var i. Enligt oss nordbor fanns även mindre aptitretande råvaror som till exempel ben av lamm och kalvhjärna. Vid grönsakerna fanns det också påsar med små sniglar i. Det fanns ingen engelsktalande person som jag kunde fråga vad man gjorde med dem. Kanske någon av er som vet?
Maten på Sardinien höll hög klass. Allt kändes fräscht och inte särskilt turistanpassat (förutom att vi som tur var inte bjöds på några kalvhjärnor). Dock så var det mesta tyvärr lika dyrt som i Sverige. Förutom den obligatoriska glassen varje dag så blev det ju en hel del pasta och pizza. Vi åt bland annat på ett ställe där man kunde beställa pizza per meter(!). Ingen GI-kur med andra ord.
Men som jag nämnde tidigare så fanns det även ett stort utbud av färsk fisk. Jag åt bland annat grillad tonfisk som var fångad samma morgon. Och min fästman beställde någon slags skaldjurspasta. Första kommentaren från honom var ”Den här ser ut att ha suttit fast under en båt!”. Pastan innehöll nämligen alla möjliga sorters märkliga vattenvarelser. Men gott var det. Det märkligaste som jag åt under resan var innehållet i en sjöborre som jag blev bjuden på av guiden under en snorklingstur. Smakade godare än vad man kunde tro – om det nu säger någonting – ungefär som kaviar.
Efter två veckors glufsande så måste jag nog ändå säga att glassen, mandelkakorna, kaffet och desserterna var det allra godaste. Efterrätter som Millefoglie med ricottakräm, choklad och fikon, samt Sebadas som såg ut som ravioli gjord av smördeg, fylld med ost, toppad med apelsinskal och honung – var bland det godaste jag ätit i efterrättsväg.
Jag säger bara, tur att man inte är med i ”Du är vad du äter” efter den här resan. Det fullproppade bordet skulle inte jag velat se. Men nu får man försöka göra sig av med glass- och cappuccinoabstinensen och komma igång med en aningen nyttigare kosthållning och träning igen. Den största anledningen till att träna är väl ändå att man kan unna sig mer? Burn it to earn it!
Gjorde jag ingenting annat än att äta?
Få saker för en mentalt tillbaka till en viss tid och plats så snabbt som smaken och lukten. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag hur mitt liv är fullproppat av oräknerliga matminnen…
Om man sluter sina ögon, just när man stoppat någonting i munnen som man starkt associerar med ett minne från förr, känns det nästan som att man är där igen. Som när jag äter en riktigt bra thaicurry. Då kan jag nästan känna den fuktiga thailandsvärmen, sanden under fötterna, höra ljudet från havet och restaurangunderhållningens taskigt framförda coverlåtar på knackig engelska.
Eftersom jag alltid haft ett genuint intresse för mat så har majoriteten av mina minnen någon anknytning till just mat. Ibland undrar jag om jag aldrig gjorde någonting annat under min uppväxt än att äta. Jag var ett ganska runt barn, så det kanske inte är så långt ifrån sanningen. Från varje resa, utflykt och födelsedagskalas är det främst maten som jag kommer ihåg. Det behöver inte vara några exceptionellt gastronomiska upplevelser som gjort att jag kommer ihåg dem – det beror snarare på tillfället. Exempelvis har jag varma minnen från när jag var liten, sisådär 4–5 år gammal, och var på segelbåtssemester med familjen. Födan bestod oftast av burkravioli då köksfaciliteterna inte tillät några större kulinariska utsvävningar. Burkraviolin förföljde oss även vid senare tillfällen då vi semestrade i Europa med vår fint ombyggda Cheva-husbil – som pappa för övrigt byggde om och barnanpassade med video och tv-spel för att eliminera gnäll och krig mellan syskonen i baksätet. Fast då serverades raviolin i en något upphottad version med riven ost på som sedan värmdes i mikron.
Jag har fått uppfattningen att småbarnsföräldrar nuförtiden har byggt upp en slags skräck för socker och de drar sig till och med för att ge sina barn juice och sötad yoghurt. Annat var det när jag växte upp på åttiotalet – tiden f.GI. Då klunkade man i sig oboy, åt fil med sockerdränkta flingor och vitt rostat bröd med smör och ost utan några som helst betänkligheter, det var ju bara lite mellis!
Min favoritglass när jag var liten var Tiptop (som sagt detta var tiden innan småbarnsföräldrarnas sockerskräcks-epidemi hunnit breda ut sig över vårt avlånga land). Jag kommer tydligt ihåg hur jag noggrant plockade ur chokladklumpen från glassens mitt som jag sedan sparde till sist vilket genererade i avundsjuka blickar från brorsan som redan tryckt i sig sin. Samma ätningsmetod tillämpar jag för övrigt fortfarande med allt från bullar till smörgåsar – den som spar den har! Det blev deppigt värre när denna kaloribomb till glass plötsligt försvann från frysdiskarna 1996. Fatta glädjen när jag tio år senare på t-banan en morgon på väg till jobbet läser att Tiptop skulle komma tillbaka!
En annan favoritglass som försvann hette ”Dallas” som Hemglass sålde. Det var en halvliters chokladglass med en massa smaskig nougat i som vi fyra i familjen delade på framför det obligatoriska gluttandet på Fångarna på fortet på fredagskvällarna.
Jag kanske borde skicka Hemglass ett mejl med önskemål om att ta tillbaka glassen i sortimentet igen? Men jag undrar om den skulle vara lika god nu som då – när jag var sju år gammal och satt och trängdes i vår vinröda skinnsoffa tillsammans med mamma, pappa, bror och hund? Troligtvis inte...
Alla har vi våra matminnen och jag är nyfiken på dina!
Har du ett speciellt matminne som du vill dela med dig av? Mejla då gärna mig och berätta din historia.
Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
När maten är klar är jag redan proppmätt
Jag hör ofta dem som säger att de behöver ett recept att följa för att kunna laga mat, att de inte har en susning om vad som passar ihop och inte.
Jag har självklart ingenting emot recept, tvärtom kan jag surfa loss på receptsajter (även kallat matporr) i timmar. Men personligen ser jag recept som en inspirationskälla och som en vägledning om hur länge någonting ska vara i ugnen, ungefärliga mängder etc – inte någonting som ska följas till punkt och pricka. Det härliga med att laga mat är att man får göra precis som man vill. Du vet själv bäst vad du och din familj tycker om!
Det viktigaste när man lagar mat är även den bästa förmånen med att vara den som står vid spisen – att provsmaka! Att inte provsmaka maten under tiden som man lagar den är lite för mig som att måla en tavla med förbundna ögon. Visst, man kan ha tur och det blir bra men förmodligen blir resultatet inte riktigt vad man förväntade sig.
Ibland kan det vara svårt att veta exakt vad det är som fattas, men våga prova dig fram. Ett tips är att försöka få en bra kombination av sött, salt och syrligt. Om du tillexempel gör en tomatsås behöver du oftast tillsätta lite socker då tomater har en naturlig syrlighet som man behöver balansera upp med lite sötma. Känns såsen till fisken inte riktigt hundra? Testa att tillsätta någonting syrligt som vin, citron/lime eller några droppar ättika så får du se vilken skillnad det blir.
Någonting annat som förhöjer matupplevelsen är att använda sig av olika konsistenser med olika tuggmotstånd. Om allt har samma konsistens blir smaklökarna lätt uttråkade. Sen får man inte glömma att maten även bör vara vacker för ögat. Använd dig utav färggranna grönsaker och kryddor. Enkelt, gott och snyggt blir det om du har färska kryddor hemma som du garnerar med.
Lycka till i köket och glöm inte att det ska vara roligt att laga mat.
Rock on!
Den bästa dieten är korad
Ständigt ser man rubriker med nya extrema metoder för att gå ner i vikt. Den ena dieten har ett flashigare namn än den andra. Ornish, Zone, Prison Loaf och inte att förglömma den ryska rymddieten. Deras gemensamma nämnare är att samtliga lovar häpnadsväckande goda resultat på kort tid.
Dieterna finns för alla smaker. Kanske kan Dr. Siegal’s cookie diet vara någonting för dig? Den går ut på att man ska äta sex kakor om dagen (cirka 500 kalorier) samt middag. Detta var en dundersuccé i USA och Latinamerika under 70- och 80-talen.
All ära till den uppfinningsrikedom som finns där ute på jakt efter den ultimata diet som kräver minsta möjliga ansträngning. Tills den har kommit till min kännedom har jag utsett den absolut bästa dieten genom tiderna. Den heter ”sunt förnuft”. Alla förstår med största sannolikhet att man inte borde äta en lika stadig lunch som en elitidrottare om man har ett stillasittande kontorsjobb. Likväl som att man inser att det kanske inte gynnar kroppens bästa intressen att moffla i sig godis, nersjunken i soffan framför tv:n varje kväll.
Men att bli mer hälsosam behöver varken vara tråkigt eller en katastrof för dina smaklökar. Rör på dig. Gå av några busshållsplatser tidigare och gå sista biten. Dansa, spela innebandy, gör sådant som du tycker är roligt, annars lägger du av. Sätt upp delmål som är realistiska.
Ett tips är att köpa hem goda och hälsosamma råvaror som mättar. Att maten redan finns i kylskåpet när du kommer hem sent från jobbet minskar risken för ett spontanbesök på pizzerian.
Bra att ha hemma
- Magra proteiner som kyckling-/ kalkonfilé, fisk, skaldjur, keso, linser, kikärtor.
- Långsamma kolhydrater som fullkornspasta, bulgur, havregryn, rågbröd.
- Frukt, bär och grönsaker som du verkligen tycker om.
- Yoghurt och creme fraiché som du snabbt kan göra smala och goda såser av. Ett tips är att köpa de fetare varianterna som du sedan blandar ut med vatten för att sänka fettprocenten istället för att köpa lightprodukterna för samma pris som redan är utblandade.
- Bra fettkällor som olivolja, linfröolja, pecannötter och mandlar.
- Kryddor och smaksättare som exempelvis citron, lime, dijonsenap, honung, chili (ökar förbränningen), pepparrot, vitlök, ingefära och färska kryddor.
Självklart har man sina perioder då man är lite mer hänsynslös med hur mycket man rör sig och stoppar i sig. Men nu gäller det att komma tillbaka i spåret efter decembers frosseri så slipper vi träffa varandra i vassen i sommar.
”The diet starts tomorrow”
December är här nu, Viktväktarnas skräck. Månaden som inleds med glögg och adventsfika, övergår till dignande julbord och som avrundas med champagne. Med andra ord, inte världens bästa månad för den som planerat att gå ner ett par extra kilo.
December kan även kallas för ursäkternas månad. För det är ju bara jul en gång om året – eller hur?
Visst, om det endast var under julen som man med gott samvete, hänsynslöst kastade i sig godsaker skulle det vara ganska okej. Men faktum är att man (jag) på något vis alltid hittar någon passande ursäkt till att få unna sig något extra. Antingen är det helg, man ska på fest, är glad, ledsen, trött, det regnar, solen skiner eller den sämsta ursäkten av dem alla ”det var ändå så länge sedan jag tränade”.
Jag har oräkneliga gånger gett mig in i fighten mot kilona. Visst, jag lider inte av fetma direkt, men det skulle inte skada om man kunde komma i de där kläderna som ligger högst upp i garderoben. De som jag sparat gång på gång efter år av garderobrensningar, för snart är jag ju smal och smärt igen, eller?
Det börjar alltid likadant. Jag är sjukt peppad, gör upp tränings- och matschema, kör militäriskt disciplinerat i ett par veckor och om allt går som det ska går jag ner ett par kilo. Blir sjukt nöjd över mig själv men samtidigt tycker jag galet synd om mig själv, alla andra får ju äta vad de vill! Men sen kommer den. Den fruktade, första passande ursäkten ”för det är jag ju värd!”. Sen är det kört.
I somras spenderade jag och sambon en matspäckad vecka på ett mysigt all inclusive hotell på Cypern. I en av de närliggande souvenirbutikerna hittade jag ett fynd som jag inte kunde komma hem utan. Ett förkläde med en fet katt med texten ”The diet starts tomorrow”.
Kanske är det lika bra att ta farväl av de där gamla jeansen högst upp i lådan och sätta på mig förklädet. För hur det än är så kommer det alltid att dyka upp, en jättebra ursäkt.
|
