Han får dockorna

att börja leva igen

I Västerhaninge bor David som lever på att göra dockor. Ja, lärare är han också, och konstnär, skulptör, snickare, målare, skräddare, mekaniker... Hur som helst så försöker han skapa magi i sin ateljé. Vår reporter fick en inblick i dockornas värld. – Det är helgalet, varnar dockmakaren.

David Wätte står vid bordet i sin ateljé i Västerhaninge, flyttar undan två små händer, lyfter på vad som verkar vara undre delen av en kvinnas ben och hittar sedan det han söker – ett manshuvud med utsträckt tunga och ögon som börjar flacka då han lyfter upp det. – Jag har inget skyltfönster – och det är nog tur det, säger han.

Huvudet tillhör Hatcho Gustafsson som har hållit David Wätte sysselsatt sedan i slutet av sommaren.

När han om några dagar även har fått en kropp ska Hatcho resa till Göteborg, och som den femte medlemmen i ett band underhålla besökare på Liseberg.

Hatcho ser ut att vara lite till åren kommen, gillar musik och show, trummar gärna med fingrarna i takt med musiken och höjer och sänker ögonbrynen. Samt viftar på öronen.

– Öronviftningen lade jag själv till, skrattar David.

– Den fanns inte med i beställningen från början, men kändes viktig för karaktären.

Han har varit dockmakare i tio år. Det är det här han tjänar sitt levebröd på att göra. Han vet hur en docka ska se ut och hur den ska röra sig för att vara trovärdig. Det är lika viktigt då dockan är så liten att den sitter på fingret, som då den är stor som en luftballong och flyger omkring fylld av helium.

– Jag tänker mycket på kroppen och rörelserna och vad de ska uttrycka. Alla rörelser är inte viktiga för alla karaktärer, så det gäller att tänka igenom vad jag vill att betraktaren ska uppleva.

Det har hänt att de som mött hans dockor i en föreställning – han har deltagit i många föreställningar – har kommit och frågat om olika effekter. Hur kunde dockan gråta på riktigt? Hur skapade han tårarna?

– Det handlar mycket om fantasin hos betraktaren, svarar David då.

– Och om att dockan blir levande vid mötet.

För sanningen är, att det aldrig kommer något vått ur dockans ögon. Att tårarna bara finns inuti betraktaren.

– Det är då det blir magiskt, säger David och ser riktigt nöjd ut.

Till Västerhaninge flyttade han för tre år sedan, tillsammans med sin sambo som kommer härifrån. För 13 månader sedan utökades familjen med sonen AIvin, som än så länge bara visar sin eventuella kreativitet genom att, när han får en chans, sprida pappa Davids pennor och penslar över golvet. I familjens villa vid slutet av en återvändsgata har David plats med både ateljé, syrum och massor med ”bra-att-ha-grejer”. Det som är runt kan kanske bli ögonlock och av en trasig julgranskula allt möjligt glittrigt. Det händer också att hans sambo plötsligt upptäcker att saker saknas i hemmet. Nyss blev hållaren till toaborsten en militärmössa till en docka!

– Jag har alltid ögonen öppna för vad saker kan bli istället, säger David.

Det mesta tillverkar han ändå själv från grunden. Medan vissa dockmakare håller sig till ett enda material, tar David ut svängarna. Att börja på en ny docka, säger han, kan få honom att känna svindel av alla möjligheter som erbjuds. Ska han göra den i trä eller papier maché eller i lera eller i plast? Eller kanske i något av de nya materialen? Som det som NASA fodrar sina raketer med och som är extremt formbart? Eller akryl, som han gör en julängel av för Årsta Torg? Eller polyuretan som kommer i dunkar och som måste röras ihop och formas på 14 sekunder?

– Allt är möjligt, säger David och ser samtidigt förskräckt och förtjust ut.

– Det är därför det är så svårt. Och just därför som dockor är så häftiga. Man börjar med död materia av något slag, och när man är klar så har man åstadkommit något som för betraktaren är levande.

Sitt intresse för dockor och för att spela med dessa har David haft sedan han var liten. På mellanstadiet ritade han små möss som fortfarande då och då dyker upp. I den mekaniska julkalendern, till exempel, som han skapade förra året och lade ut på internet och som fortfarande står kvar i ateljén. Varje dag fanns en ny lucka och de blå, gula och rosa mössen, i den lilla vinterstad han byggde, bakade pepparkakor, deltog i Luciatåg och högg julgran. Hundra motorer behövdes för att de 50 dockorna skulle röra sig och vid sin egen dator kunde besökarna styra vad som hände.

– Den tog nästan tre månader att göra. I år hinner jag tyvärr inte göra någon.

På internet visar David en del av sina dockor. De flesta är gjorda på beställning, medan han verkar ha gjort andra för att han helt enkelt inte har kunnat låta bli. Så är det med förra årets föreställning ”Valslaget” där besökarna på internet kunde rösta på vilken av riksdagspartiernas ledare de tyckte bäst respektive minst om. Den minst omtyckta blir slagen i huvudet av favoriten med en klubba, och får en bula i huvudet. Sedan visas resultatet av röstningen mekaniskt med små staplar som hissas upp. Allt händer på riktigt, ackompanjerat av ett surrande i dockmakeriet.

– Det är helgalet! instämmer David och ser närmast full i sjutton ut.

När han var liten kallades han för teaterapa och drömde om att bli skådespelare. Eller kanske elektriker. Så blev han båda och dessutom konstnär, skulptör, snickare, målare, skräddare, mekaniker. Kanske ännu mer?

– Jag får i alla fall jobba med många olika saker på en gång. Och utmaningarna är många.

På sistone har man kunnat kalla honom även för lärare. I våras höll han flera lektioner i klass 4–5 i Ribbybergsskolan i Västerhaninge. Flera ämnen var involverade och han träffade barnen ett antal gånger. Första gången berättade han om sitt yrke.

– Men redan andra gången gjorde de dockor. De fick några minuter på sig och fick tillverka dockor av skräp.

Nästa gång jobbade barnen med dockor som tog längre tid att göra, och slutligen spelade de med dockorna. David fick ut mycket själv av mötet med barnen.

– Det var befriande och roligt! Dagens skola innehåller så mycket teori, och sådana här aktiviteter behövs. Fantasi är viktigt. I en klass gjorde alla dockor med tre ögon eller bara ett. Det var fantastiskt!

Text & Foto: Ingrid Svensson